Ett lättare liv!

Jag har varit frånvarande igen. Jag fick för några veckor sedan reda på att mina cellförändringar som upptäcktes förra året har förvärrats och blivit allvarliga, därför måste jag nu göra en konisering som skulle ske nu på fredag. Men så fick jag min mens just precis nu och man kan tydligen inte göra konisering om man har mens +_+ så nu måste jag boka om min tid, åååååh.  

Jag hatar sånt här, HATAR det!! Ändå tur att jag gick och tog cellprov när jag gjorde. Skjut inte upp det, gå och ta cellprov om du har en livmoder!

 

Vikten då? Jo tack, vågen är en bitch för tillfället och jag har NOLL motivation. Eller jag HADE noll motivation fram tills igår. Jag hade egentligen tänkt vänta med att sätta igång stenhårt tills den 2:a maj (precis som förra året) men jag fick ett erbjudande av min mamma som jag vill satsa på:
I juni vill hon ut och rida islandshäst med mig. Problemet är att stället hon vill till har en maxgräns på 80 kg, väger man mer får man alltså inte rida. Om jag ska kunna rida därmåste jag gå ner ca 16 kg. Vi rider väl inte första veckan i juni men kanske i mitten så det ger mig ju några extra veckor. 

Kan jag gå ner 16 kilo tills den 15:e juni? Är det möjligt ens?

Det blir ungefär 1,5 kilo i veckan.. vi får se. Fatta vad gött att gå ner så mycket innan sommaren!

 

Det är så fruktansvärt irriterande, frustrerande och motigt när jag helt plötsligt börjar sabotera för mig själv. Jag lyckades ju gå ner till den vikt jag hade FÖRRA gången jag började sabotera för mig själv, och vad händer? Jag börjar sabotera för mig själv! Vill jag inte lyckas? Vad vill mitt undermedvetna säga? Hur kan jag vara jättemotiverad och duktig fram tills att jag börjar närma mig 93 kg och då börja överäta något jävulskt? 

 

Okej att jag inte har världens bästa självinsikt och att jag är full av ohanterade neuroser men hur kan jag inte komma underfund med mönstret förrän nu? Jag fattar inte vad jag håller på med och jag vet inte riktigt hur jag ska bryta det här beteendet. Det är nog dags att börja jobba mer med min insida samtidigt som jobbet med yttre grejer som mat och träning fortsätter. Det är så tröttsamt det här, förlåt att jag bara ger upp och tar bloggpauser hela tiden, jag ska försöka att hantera allt lite mer normalt.

Så himla typiskt att den dagen då jag på riktigt känner att "jo, men jag skulle kunna klara av det här. Jag skulle kunna gå ner alla de där hemska kilona och få må riktigt bra", då har jag naturligtvis en riktig helvetesdag på jobbet och bara dråsar ihop på soffan när jag kom hem. Drack en kopp kaffe i hopp om att få tillbaka krafter för att kunna träna lite men nej. Jag hetsåt istället en halv kaka vitchoklad :P Jag lyckades i alla fall hejda mig efter en halv och svepte inte hela, men ändå. Blääääää!

 

Me det är ändå stört att det är en sån skillnad i mitt beteende. För ett år sen så skulle jag efter en sån här dag ha köpt med mig färdigmat, chips, godis, läsk och kakor på väg hem från jobbet och bara parkerat ändan i soffan och kollat på serier tills jag gick och la mig. Nu käkade jag ordentlig lunch, tog en powernap, drack en kopp kaffe och åt ett halvt paket choklad, tvättade, gick och handlade, tränade lite halvhjärtat och har nu börjat förbereda kvällsmaten. 

 

Kan det verkligen vara så (peppar, peppar) att jag börjar kunna kontrollera det här med hetsätningen på riktigt?

Jag tror jag börjar förstå varför det går så dåligt med viktminskningen nu. Jag går upp mellan 05.15-06.15 varje dag (beroende på när min pojkvän ska till sitt jobb) för att vara redo om det är så att jag får något sms från bemanningen om jag ska jobba samma dag. Fram till klockan åtta sitter jag på helspänn och väntar men de flesta dagar blir det inget jobb så då säckar jag ihop i soffan för att jag är så trött. Sen blir jag jättesugen på onyttigheter för att jag vill trösta mig själv.

Jag måste bryta det här mönstret på något sätt. Det bästa hade naturligtvis varit att få ett fast jobb så jag fick in helt nya rutiner, men jag har inte fått något napp på de jobb jag sökt än. Jag får försöka komma på något annat under tiden för det här känns inte alls hälsosamt.

 

Jag har iaf börjat med att skriva en matsedel för varje vecka. Både för att jag ska kunna hålla bättre koll på vad jag äter och för att kunna göra upp en matbudget. Min pojkvän behöver äta ganska mycket, gärna kolhydrater till allt om han inte ska försvinna helt så det blir lite knixigt att göra en matsedel som passar oss båda. För det mesta tar jag bort de snabba kolhydraterna från min tallrik och ersätter med sallad vilket jag tycker funkar ganska bra. Ikväll blir det vitfisk i tomatsås med ris till honom och grönsallad till mig, mums!

 

 

Puh, det är verkligen varmt idag! Jag är glad att jag tog min promenad så pass tidigt innan det hunnit bli så här varmt. Det är superskönt med sommarvärme men jag blir VERKLIGEN påmind om några anledningar till att jag vill gå ner i vikt:

 

• Mina lår är så stora att jag får riktiga skavsår när de gnids mot varandra när det är varmt. Jag måste alltid ha på min tights eller strumpbyxor på mig så att låren glider mot varandra istället för att de skaver. Sjukt trist att aldrig kunna gå barbent!
• Jag skäms för mina överarmar som alltid har varit stora. När jag var yngre var jag inte alls lika tjock men jag skämdes redan då och det har inte blivit bättre. Jag är inte bekväm med att gå ute om jag inte har en övertröja på mig, även på sommaren. Vore skönt att kunna lufta armarna och gå ute med bara ett linne på sig.
• Jag hatar att ha på mig baddräkt in public. 

Jag ska ut på en cykeltur nu, för jävlar i mig nästa sommar vill jag inte ha det så här! Jag vet att även om jag blir smal så kommer många komplex fortfarande finnas kvar men jag ser fram emot att inte må dåligt när det blir varmt iaf.

Jag glömde säga att igår fick jag den första "har du gått ner i vikt?"- kommentaren av en jag känner. Sjukt kul att det börjar synas, jag trodde att det bara var jag som såg eftersom jag stirrar mig i spegeln och jämför mig febrilt. 

 

Jag gick en lång promenad innan och det var så skönt, all ångest bara rinner av en när man promenerar men så fort jag sitter hemma själv, som nu, river det i magen. Jag behöver skaffa ett jobb och jag är inte färdig med någon utbildning än. Var fan söker man jobb? Platsbanken verkar ju inte funka alls...

Nä, jag ger mig ut på en promenad till istället, det är inte nyttigt att sitta såhär och leta på nätet i flera timmar. Sen ska jag ta mig i kragen och skriva klart min uppsats, mejla iväg den för granskning och förhoppningsvis få bra feedback. Det löser sig, en sak i taget.

Nu har det snart gått fyra veckor sen jag tog tag i det här med vikten och jag märker redan stor skillnad på mig själv. Inte bara det att jag gått ner typ sju kilo men att jag känner mig så himla mycket piggare än innan. Jag äter väldigt lite nu, jag ska ligga på typ 1300 kcal om dagen för att gå ner men jag ligger oftast under det vilket är för att jag försöker kontrollera mig själv så mycket som möjligt eftersom jag har en ätstörning.

 

Jag har tröstätit så länge jag kan minnas och jag gömde kakor, godis och chips i mitt rum när jag bodde hemma. När jag var runt sexton så eskalerade det och jag började hetsäta på riktigt, det var inte längre så att jag köpte med mig ett paket kakor hem två gånger i veckan som jag åt upp själv utan jag åt allt jag om över och väldigt snabbt. Det blev värre sen när jag flyttade hemifrån och hade mer pengar, tid och kunde gå och handla när som helst. Jag skäms jättemycket fortfarande och vill inte att någon ska veta detta men jag kunde, bara för en månad sedan, vänta med spänning på att min sambo skulle jobba och sen sprang jag till affären och köpte två påsar chips, chokladbollar, godis och kanske någon skräpmat. Sen när jag kom hem la jag inte ens in maten i kylen eller skafferiet utan satte mig direkt i soffan och kollade på serier och vräkte i mig chips. Om det mot förmodan blev något över slängde jag det eller gömde det någonstans i lägenheten innan min sambo kom hem igen. När han väl var hemma låtsades jag som ingenting och åt kvällsmat med honom som vanligt.

 

Jag är jätterädd för att förlora kontrollen såhär och jag försöker undvika alla triggers så mycket som möjligt. Jag vill ju vara frisk, sund och bli smal så jag måste sluta. Det är därför jag äter så exakt uträknade portioner nu mer, för att både krympa magsäcken så jag ska vara mindre hungrig och för att ha stenkoll på vad jag äter. Jag hoppas att jag kan bli frisk nu och att jag aldrig mer gömmer en nästan tom chipspåse någonstans i min lägenhet.

Det här är ett stort problem med att gå på diet; Min sambo vill att jag ska följa med på en middag imorgon men jag vill verkligen inte. För det första så har man som gäst ingen kontroll alls över vad som serveras, det kan vara allt från pasta till lchf och jag vill inte behöva förklara att jag inte äter ditten och datten. För det andra så är det dagen innan nästa invägning (väger ju mig på torsdagar) så jag tänkte hålla igen extra mycket på maten imorgon och det betyder att jag ska äta minst på kvällen. Min sambo blir irriterad på mig men jag tycker verkligen att det är JÄTTEjobbigt att behöva förklara för människor att jag är för tjock för att äta. Jag stannar hellre hemma en vecka till och ser till att jag går ner de där kilona som jag har haft som mål.

 

Men jag börjar fundera på om jag är för taskig nu. Det är ju inte min sambos fel att jag är så tjock och han vill ju bara att jag ska följa med på en middag. Men jag känner också mig själv och om jag börjar avvika från veckoplanen så dröjer det inte länge innan jag börjar fuska med allt annat också. Eller så inser jag imorgon att jag är en tönt och följer med ändå. Vi får se.

Tidig morgon idag också. Sambon ska upp och jobba så då stider jag också upp, trots att jag bara ska sitta hemma och plugga. Det är ganska skönt att komma upp i tid tycker jag ändå och jag ska försöka ta en lång promenad antingen innan eller efter frukost. Det är ju bäst för ämnesomsättningen att gå en promenad på ca 30-45 minuter innan frukost, men jag orkar nästan aldrig det. Jag är alltid så hungrig på morgonen och vill alltid äta frukost ganska omgående.

 

Annars idag ska jag testa ett styrketräningspass som jag fick hjälp att utforma igår. Jag har ganska många i min närhet som är superduktiga både på träning och kost som jag kan be om råd när jag behöver hjälp, himla skönt faktiskt. Jag vet ju hur man tränar, men jag hatar att göra det på gym, så det var guld värt att få gå igenom vissa rörelser och veta hur jag ska göra för att ge maximal effekt. 

 

Nu ska jag fixa frukosten, magen skriken så promenaden får vänta!

Jag har alltid haft ett dubbelt förhållande till min kropp och det faktum att jag är en tjockis. Utåt sett har jag aldrig visat särskilt mycket att jag bryr mig om min vikt. Jag har alltid brytt migom mitt utseende med smink, kläder och sådär och har framställt mig som att jag är lika bra/snygg/hälsosam som mina kompisar som är mycket smalare än mig. Inåt däremot har det varit en kamp. När jag är ensam kan jag riktigt hata hur jag ser ut och innan har jag alltid tänkt att det inte är så mycket att göra åt mitt utseende, jag är så här tjock och ful för alltid. 

 

Det kommer gå åt många ansträngningar innan jag fattar att jag är på riktigt värd att gå ner i vikt. Att jag är värd att inte behöva flåsa när jag går upp för trapporna, att jag är värd att slippa skämmas över mig själv och att jag är värd att få tycka att jag är snygg. Vissa dagar kommer det säkert kännas precis som vanligt, att jag är ett misslyckande. Men jag hoppas att jag ska kunna vända det här och låta mig själv bli glad. Det är jag värd!! DET är att unna sig på riktigt till skillnad från godis och kakor!

 

Jag har masat mig upp halv åtta idag för att gå en powerwalk innan frukost och känner mig väldans duktig. Igår blev det ingen långpromenad men däremot cyklade jag en mil. Jag har ingen aning om hur snabbt tränade människor/icke-tjockisar cyklar en mil men jag gjorde det iaf på 38 minuter och det kändes väl helt okej. Sen drack jag lite vitt vin (sjukt gott med kallt vitt vin när det är så varmt och skönt) men det kändes ändå ok. 

 

Idag ska jag däremot på dop och jag vet att det kommer bjudas på mat. Jag har alltid haft svårt för det där med att berätta för folk att jag går på diet eller bantar (samma sak nu också) så vi får se hur jag gör med maten. Förhoppningsvis finns det lite nyttiga saker som man kan äta mer av. Hur har ni gjort med när ni har börjat banta, berättade ni för alla eller höll ni det för er själva?